En gång hände det sig att jag fann vägen till den gåtfulla plats, där Gläns lever. På en hög klippa satt hon, iklädd en snövit, fotsid klädnad. Över henne välvde sig natthimlen, blåsvart som insidan på ett kolossalt smyckesskrin inklätt med svart sammet, beströdd med stjärnornas gnistrande diamantstoft. Och lika sammetssvart var Gläns mycket långa hår, som hon satt och kammade med ett drömskt leende på läpparna.
Den klippa där jag såg henne sitta låg längst in i en vik, som skar djupt in i ett land av höga, spetsiga berg och klippor. Kustklipporna och havet lystes upp av himlavalvets otaliga silverstjärnor, vars ljus förmådde genomtränga nattmörkret och låta klipporna och havet återkasta något av det sällsamma sagoskimmer, som stjärnorna i dessa länder utstrålar. Men det tycktes mig som om det ocksåmåste funnits en annan ljuskälla. Ty klippan hon satt på, och klipporna närmast den, var klarare upplysta än resten av landskapet. De tycktes mig översköljda av klart månsken, trots att ingen måne fanns på himlen.
Jag fann, att det var Gläns' bleka, nästan blåskiftande ansikte som lyste. Och det med ett ljus, som helt ägde månskenets karaktär, vilket gav hennes skönhet ett överjordiskt drag. Men det överjordiska hos hennes gestalt kom sig också av hennes blick, som drömskt sökte sig ut över det svagt glittrande, till synes ändlösa havet. För när jag såg in i hennes ögon, så tycktes det mig nästan som om jag famlade efter något flyktigt och gåtfullt och ogripbart, men samtidigt otvivelaktigt närvarande, nästan som att på avstånd, mellan trädstammar, kala grenverk och spretande kvistar se en höstlig fullmånes sken glittrande återspeglas i ett lugnt förbiflytande vattendrag.
Men verkade det inte som om Gläns då och då förnam någonting från andra sidan havet? Jag vet inte varför, men när jag såg henne, fick jag en bestämd känsla av att hon stundtals upplevde ett gensvar, en känsla av ett annat medvetande långt därutifrån. Och kanske var det därav det kom sig, att hon så gåtfullt log.
Gläns kammade sitt hår. Med sitt drömska leende - en nattlig gudinnas - kammade hon det ned över den skrovliga klippan. Som ett dunkelt och trögflytande vattenfall rann det ned till klippans fot, där det lade sig i lager på lager och helt fyllde viken med sin sammetslena massa. Till havsvatten blev det där, för att häva sig i lugna dyningar ut mot havets vidder, glittrande i det trolska skenet från stjärnorna och sin ägarinnas ansikte.
Det föll sig så, att jag följde detta glittrande flöde ut på det öppna havet. Snart hade jag lämnat den kust, där Gläns dväljs, bakom mig. Horisonten bredde ut sig alltmer obruten runtom mig, allteftersom jag färdades - pådet sällsamt obeskrivliga sätt man nu färdas i dessa trakter - allt längre ut påhavsvidderna. Slutligen försvann kusten helt ur sikte, och jag befann mig ensam på havet under stjärnorna. Havet, fritt från ens den minsta krusning, återspeglade himlens tallösa stjärnkonstellationer, så att jag tyckte mig befinna mig i en svagt silverskimrande obruten sfär - ja, som om jag sakta svävade fram genom en ändlös och tom, men ändock sammetslen rymd med endast stjärnbildernas tigande gestalter som sällskap. Förvisso var det en sällsam upplevelse.
Illusionen, om det nu var en illusion, bröts dock när - efter vad mig tycktes ha varit svindlande tidsrymder - en annan kust kom inom synhåll vid horisonten. Mjukt rundade klippformationer höjde sig här från havsbandet allt högre inåt land, för att vid horisonten övergå i en himmelshög, men fortfarande mjukt rundad bergskedja, döljande de länder som nu kunde tänkas finnas därbakom.
Och inne i en vid bukt vid denna kust fann jag att Glans, vävaren, dvaldes. Han hade gestalten av en åldrig man, med långt silvergrått hår och skägg som tycktes skimra och glänsa i nattmörkret. Hans ansikte tycktes fårat av namnlös, uråldrig sorg, och blicken i hans ögon gav uttryck för någonting mitt emellan outhärdlig längtan och lycksalig förväntansfullhet. Ja, hans blick tycktes på något sätt besläktad med den outgrundlighet, som stjärnorna utstrålar under årets allra mest kristallgnistrande kalla och tröstlöst mörka nätter. Jag såg hur han drog tunga sjok av Gläns' hår ur havet, och hur han på sin vävstol omvandlade det till en väldig sammetssvart väv av hår, som när den efterhand blev färdig tornade upp sig till väldiga höjder bakom honom. Då och då fastnade ett av hans egna hårstrån i väven och snodde ihop sig till en liten silvergnistrande punkt i skarp kontrast till den mörkt veckrika helheten. Jag märkte att detta åsamkade honom smärta - ett klagande "O, ve!" ekade vid dessa tillfällen ut över havsvidderna.
Ja, mäktigt såg jag väven torna upp sig, allteftersom den blev färdig, bakom Glans och över honom, in över landet - och ut över havet, ty det var den sammetsmörka natthimlen han vävde.