Med det första gryningsljuset kom en kylig vind från norr. Svag, men liksom sträv av frost, kom den till de vida, lätt frostströdda fälten. Och med den kom dimma -- dimma från de länder i norr, där dimmorna inte är få, utan många och mäktiga. I de ländernas allra kallaste vinternätter tränger dimmorna ut i självaste världsrymden, och hänger där, liknande draperier eller diffusa moln, lysande -- av egen kraft -- med ett stundom isblått, stundom giftgrönt, spöklikt sken, antingen oändligt långsamt böljande eller likaledes oändligt långsamt blivande sönderriven av de vindar, eller åtminstone till sitt väsen med vindar besläktade företeelser, som nu kan tänkas förmå sätta dimmor i rörelse på sådana hisnande luftlösa höjder. Tung av sin kyla gled dimman fram över ängderna, vilka maktlöst tvingades låta sitt froststyva gräs beslöjas.
Också till skogarna kom dimman. Vitblek och finmaskig som åldringshår flöt den fram över den tjocka mattan av fallna löv, i sin långsamt obevekliga målmedvetenhet liknande en översvämning. De nästan helt avlövade, svartgrå lövträden fick se sina fötter klädas in och försvinna i dimman, liksom de inspunnits i en monstruös jättespindels finmaskiga fångstnät.
Men vinden från norr hade inte bara kommit med dimma. Lågt över trädtopparna kretsade en stor rovfågel, svartryggad som en hök; ja, den var intill förväxling lik en hök, om det inte varit för dess uttryckslösa rovfågelsögon, som -- till skillnad från hökens smutsgula -- var likbleka, med pupiller svarta som de ändlösa avgrunder av stelfrusen tomhet, vilka skiljer stjärnorna från varandra. Flygande i vida cirklar avspanade den nejden, utan att bry sig om de ögonpar, som med instinktsfödd bottenlös fasa betraktade den från marken. Förvisso tillhörde dessa dess offer, men knappast på något sätt de förmådde frukta. I sitt väsen visste den innebörden av vad den såg, och den kände den med förstulen listighet framkrypande dimmans avsikter. Sakta förde den dess flykt allt högre mot himlen.
Den gångna natten hade kommit med frost. Obarmhärtigt hade den klätt träden och gräset, så att de nu, i den dimmiga gryningen, tycktes nästan självlysande. Träden stod tyst skelettlika kring de vitpudrade ängarna, liksom i en dyster och resignerad andakt inför den annalkande vintern. I sankmarkerna hade frosten kommit leran att stelna och täckt den med ett tunt, brunaktigt istäcke.
Den molnäckta himlen, som lyste klarare nu, höljde de kallnande skogsdungarna och fälten som ett skal av smutsat silver. Mot den avtecknade sig den höklika fågelns siluett, tämligen avlägsen nu. Likt en asfågel över ett döende klövdjur kretsade den över markerna. Den gav sig av, men i sitt islikt oföränderliga sinne visste den att den skulle återvända. Inte än -- men snart, inom bara en kort tid, skulle den komma åter, för att slå sig ner på skogarnas av dess tyngd sviktande grenar. Och med sig skulle den föra snö -- kuvande, grenknäckande snö. Den skulle komma med is, kvävande och misskundslös som stålpansar. Och den skulle bringa luften en förlamande stillhet; från norr skulle den komma, och med sig skulle den föra vinterns hela ohyggliga hopplöshet. Ja, den skulle förvisso vända åter, med hela den dödstysta, vinterstormvrålande iskyla, vari dess väsen bestod. Högre och högre svävade den, i allt vidare cirklar.
Rovfågelns kretsande flykt förde den slutligen in bland molnen, och allt var åter stilla. Luften var rostig, fylld av ett frostkallt, nästan osynligt dis. Det klarnande dagsljuset kom knappast med någon värme till skogarna, och dimhavet upplöstes endast långsamt -- ja, närmast hånfullt.
Och i samma stund som dagen begynte, hördes högt ovanifrån ett tunt, men genomträngande rovfågelskri -- skarpt som en istapp.