Timmen är grå.
Någonstans mellan ljusblå och järngrå silas halvdagern in genom lövverket som omger oss, där vi sitter omgivna av det väldiga trädets bladrika krona. I halvskymmningsdagern färgas det troligtvis egentligen enhetligt mörkgröna, tjocka lövverket, den tjocka, mångförgrenade grenen vi sitter på, våra kläder och vi själva nästan metalliskt blågrå. Varifrån halvljuset härrör vet jag inte. Kanske dröjer dagsljusets sol på uppgång eller nedgång någonstans strax under en horisont jag inte ser, kanske strålar en närmast onaturlig klar fullmåne hisnande högt ovanför också detta väldiga träds översta kvistar.
Omkring oss susar trädet. De tjocka grenarna med sina täta klasar av blad omsluter oss fullständigt, skymmande all sikt utåt, på ett sätt som jag antagligen funnit moderligt, hade inte ljuset givit bladen och grenarna ett så känslokallt uttryck. Jag minns inte när, men jag vet att mitt sällskap har sagt mig sitt namn: Vän. Och jag vet att jag förvisso känner Vän; dock vet jag inte - eller minns inte - vem det är. För en stund sedan, då vi fattat varandras händer, berättade Vän en saga för mig, en saga om ett vars innehåll jag endast till hälften begrep, men som fick mig att för min inre syn föreställa mig de mest sällsamma ting. Och själv sjöng jag en sång för Vän, en sång jag trodde skulle kunna tänkas handla om oss två, även om jag inte minns var jag först hörde den. Måhända har jag en gång diktat den själv - måhände diktade jag den i själva den stund jag sjöng den. Kanske kommer vi om en stund åter att fatta varandras händer.
Järngrå är timmen, och trädet viskar och susar omkring oss; de likaså järngrå - eller metalliskt blåaktiga - lövtyngda grenarna rör sig nästan rytmiskt för en svag vind. Ibland tycks de viskningar, som ekar uppifrån och nedifrån genom trädet, klarare än annars; stundtals tycker vi oss nästan uppfatta lösryckta ord och brottstycken av meningar. Vissa av dessa tydligare viskningar tycks ha en innebörd som skrämmer oss, andra tycks nästan tröstande; andra åter är endast förbryllande. Och det tycks oss dessutom, som om andra väsen än vi dväljs i trädet, även om vi ej kan se dem: vi hör läten som av fåglar och snabbt förbiilande gnagare. En gång verkade det som om en stor, krälande varelse - kanske en jätteorm, täckt av järnlikt grådaskiga, styvt frasande fjäll - förstulet gled tätt förbi platsen där vi sitter. Vid detta tillfälle reste sig åtminstone mina nackhår.
Vi är här tillsammans. Utöver det verkar det inte som jag - eller vi - vet så mycket. För övrigt är Vän, bortsett från sitt berättande förut, mycket fåordig, så vad denne egentligen vet är mig okänt. Om vi anlände hit tillsammans, så minns jag det inte längre, likaså ej om vi för första gången möttes här, eller om vi träffats förut, här i trädet eller annorstädes.
Jag vet inte heller vad som härefter skall ske - måhända stannar vi här tillsammans, måhända skiljs vi åt, en ene klättrande uppåt, den andre nedåt; måhända åter lämnar vi platsen tillsammans, anträdande en klättring någon annanstans i trädet. Dock vet jag, att jag här och nu uppskattar Väns sällskap.
Timmen är grå, men ljuset tycks skifta. Jag vet dock inte, om det gryr eller skymmer, eller om det är månen, som rund och blåaktigt strålande stiger på himlen.